Krönika fran Gavisken

« Vare sig de kommer härifrån ellerfrån ett annat ställe gillar jag människor som hör hemma någonstans och som i sitt hjärta bär på en by eller en stad där de skulle kunna hitta vägen hem i mörkret. »

Varför började Jacques Debronckarts sang Adélaïde gå runt i huvudet på mig när jag läste Krönika från Gåsviken ? Förmodligen därför att boken ger oss några porträtt av människor med djupa rötter i en jord som de känner utan och innan. Förmodligen också därför att andra personer, även om de inte företagit en resa till Australien på samma sätt som i visan, slagit sig till ro i ett landskap och en miljö som är dem främmande. Olle Schmidts framgång ligger i att han samtidigt kan levandegöra unika individer och måla odödliga människotyper. Det som kan likna en nyhetsnotis i en tidning omformuleras med ordens magi och återförenas till en allmängiltig verklighet. där man lägger märke till att folks tankar och göromål i denna landsända av Sverige - inklämd mellan fjällen vid norska gränsen och kustvägen norrut - är desamma som våra. En vacker hyllning till det dagliga livet för de män-niskor som ofta inte har någonting att säga till om i ett Jämtland långt borta från den brokiga och falska folklore som lockar turisterna upp till Lappland.